Hög-frekvenssvetsning är en solid-resistanssvetsmetod som använder en 10–500 kHz hög-ström för att generera motståndsvärme vid arbetsstyckets fogyta, vilket uppnår interatomisk bindning med eller utan tryck. Dess grundläggande fysiska effekter är hudeffekten och närhetseffekten.
Baserat på metoden för att introducera hög-strömmen i arbetsstycket delas hög-svetsning huvudsakligen upp i kontakt hög-frekvent svetsning och induktion hög-svetsning. Vid hög-kontaktsvetsning överförs den högfrekventa-strömmen till arbetsstycket genom mekanisk kontakt; vid induktionssvetsning med hög-högfrekvens inducerar den högfrekventa-strömmen en ström i arbetsstycket genom kopplingseffekten av en extern induktionsspole.
Fördelarna med hög-kontaktsvetsning är låg ineffektiv strömshuntning, hög effektivitet, liten värmepåverkad zon, förmågan att svetsa rör med diametrar på cirka 8–1270 mm och svetshastigheter upp till 100–120 m/min. Fördelarna med induktionssvetsning är inget elektrodtryck eller förbrukning, enkel svetsjustering, stabil process och god kvalitet samt låga krav på bandmaterial.
Induktionssvetsning kräver dock 40-50 % mer kraft än kontaktsvetsning, och dess hastighet är cirka 1/2 till 2/3 av kontaktsvetsning under samma kraft och rörmått. I produktionspraktik väljs vanligtvis induktionssvetsning.